Hur firar man jul i Tyskland? Advent, marknader, Nikolaus och Christkind

Vem uppfann adventskransen och adventskalendern?

I Tyskland räknas december i söndagar. På första advent tänder man det första ljuset i Adventskranz, adventskransen, och sedan ett till varje söndag fram till jul. Föremålet har ett datum och en upphovsman: Johann Hinrich Wichern, grundare och föreståndare för Rauhes Haus i Hamburg-Horn, tände det första 1839, under taket i bönesalen.

Wicherns krans liknade inte alls dagens. Den var av trä, ungefär lika stor som ett vagnshjul, och bar ett ljus för varje dag mellan första advent och julafton. Barnen kunde på så vis se julen närma sig, dag för dag. Granriset och de vita banden kom först från 1860. Versionen med fyra ljus är en kompromiss, för att kransen skulle få plats i vardagsrummen.

Även adventskalendern har en familjehistoria. Gerhard Langs (1881-1974) mor Selma, gift med en präst, fäste 24 små maränger från Hohenlohe, *Wiebele*, på en kartong åt sin son: en att äta varje dag. När Lang blivit förläggare i München gav han 1908, efter flera försök, ut en tryckt kalender med titeln *Im Lande des Christkindes*, ”I Jesusbarnets land”. Dagens kalendrar med 24 luckor är dess arvtagare. Vår egen finns på sidan adventskalender.

Vad händer den 6 december i Tyskland?

På kvällen den 5 december ställer tyska barn sina skor eller stövlar utanför dörren. Under natten fyller Nikolaus dem med nötter, mandariner, choklad och pepparkakor. På morgonen den 6:e hittar man ofta också en liten figur av vetebröd, som i vissa regioner kallas Stutenkerl. Det är säsongens första present, veckor före jul.

I många familjer kommer Nikolaus också personligen, som biskop: en volontär eller en skådespelare som anlitats för tillfället. Han läxar vänligt upp barnen, ibland genom att läsa ur en Goldenes Buch, en ”gyllene bok” där årets goda och dåliga gärningar står antecknade, och lämnar sedan en liten present.

I norra och mellersta delen av landet, och mer allmänt i de protestantiska områdena, följs han av Knecht Ruprecht, en mörk tjänare som hotar olydiga barn och som ibland till och med ersätter honom. I Bremen gör utklädda barn *Sunnerklauslaufen*: de går från butik till butik, läser upp en liten dikt på lågtyska och ber om godis. Knecht Ruprechts kusiner, från Krampus till Père Fouettard, presenteras i vem som kommer med julklapparna runt om i världen, och biskopen själv i vem var Sankt Nikolaus.

Vilken är Tysklands äldsta julmarknad?

Titeln går oftast till Striezelmarkt i Dresden. Den nämns första gången 1434, under kurfursten Fredrik II av Sachsen, som en endagsmarknad på Altmarkt, måndagen före jul. Namnet kommer från *Strüzel* eller *Stroczel*, det gamla namnet på kakan som i dag kallas stollen.

Marknaden har i dag omkring 240 stånd. Där står en 14 meter hög julpyramid från Erzgebirge, en sådan karusell i flera våningar av trä som värmen från ljusen får att snurra, och Pflaumentoffel, små figurer av katrinplommon som föreställer sotare. Namnet betyder ändå ”plommondjävul”.

Det andra stora namnet är Christkindlesmarkt i Nürnberg, belagd sedan 1628. Varje år öppnar den när stadens Christkind, som väljs vartannat år, läser sin prolog från läktaren på Frauenkirche. Marknaderna i Nürnberg och Dresden lockar vardera omkring två miljoner besökare om året. Vi berättar om valet av Christkind i vem som kommer med julklapparna runt om i världen.

Marknaderna liknar varandra från stad till stad: trästugor, glögg, Lebkuchen, dekorationer av glas och trä. På andra sidan Rhen har Strasbourg hållit fast vid samma tradition sedan 1570, som vår artikel om jul i Frankrike berättar.

Vad äter man på julen i Tyskland: stollen och Lebkuchen?

Stollen från Dresden, som förr kallades Striezel, förekommer i ett officiellt dokument redan 1474. Smöret var länge ett problem. År 1490 skickade påven Innocentius VIII ett brev till kurfurstens efterträdare i Sachsen som blivit berömt under namnet *Butterbrief*, ”smörbrevet”: det tillät smör för fursten och hans hushåll, och för andra på villkor att de betalade en årlig avgift till domkyrkan i Freiberg.

Kung August II den starke gav stollen dess ärofulla stund. År 1730 beställde han hos bagarskrået i Dresden en jättestollen för omkring 24 000 gäster. Staden spelar upp scenen varje år med Stollenfest: en kaka på tre till fyra ton förs i procession till marknaden, där den skärs upp med en kniv på 1,60 meter, en kopia av den från 1730, som har gått förlorad. Den äkta Dresdner Stollen bär ett sigill med August den starkes bild och tillverkas bara av 110 bagerier i staden.

Lebkuchen är säsongens andra grundpelare. Pepparkaksbagare nämns i Ulm redan 1296 och i Nürnberg 1395, och i Nürnberg fick bara skråets medlemmar baka dem. Sedan 1996 är Nürnberger Lebkuchen en skyddad beteckning: den måste tillverkas inom stadens gränser. Den finaste kvaliteten, Elisenlebkuchen, innehåller mindre än 10 % vetemjöl och minst 25 % nötter och mandel, på en tunn rån av osyrat bröd, *Oblate*.

Vem kommer med julklapparna i Tyskland: Weihnachtsmann eller Christkind?

Det beror på regionen. I norra, mellersta och östra delen av landet är det Weihnachtsmann, ”julmannen”, en vitskäggig jultomte som blev populär på 1800-talet genom sången *Morgen kommt der Weihnachtsmann*. I södra Tyskland, i Österrike och i Schweiz är det Christkind, Jesusbarnet, en änglagestalt i vit klänning med lockigt hår. Ursprunget till de två namnen beskrivs i jultomtens namn runt om i världen.

Det stora ögonblicket är Heiligabend, kvällen den 24 december. Granen tas ofta in och kläs samma eftermiddag, och den står kvar till januari: riktiga granar ställs ut för hämtning efter månadens andra vecka. Barnen väntar utanför rummet tills en klocka ringer: den meddelar att julklappsutdelaren just har gett sig av. Då får de se den tända granen och paketen. Det ögonblicket kallas Bescherung.

Måltiden den 24:e är ofta enkel. I enkäter nämner tyskarna i första hand korv med potatissallad, före karp, fondue eller raclette. Festmåltiden kommer dagen därpå, med en ugnsstekt gås eller anka. Den 25 och 26 december är helgdagar, den andra kallas *Zweiter Weihnachtstag*, men den 24:e är det inte.

Var kommer O Tannenbaum och julgranskulorna av glas ifrån?

*O Tannenbaum* var ingen julsång. Ursprungligen är det en folkvisa där granen, som alltid är grön, symboliserar trohet. En av dess melodier citeras redan 1605 i ett musikaliskt potpurri, *Nun fanget an*. År 1820 gav August Zarnack ut en version där en förälskad man klagar över sin käraste otrohet. År 1824 publicerade Ernst Anschütz, lärare och organist i Leipzig, den version vi känner till i en sångbok för skolan. Inte ens då talar texten uttryckligen om en julgran: det är bruket som har knutit den till högtiden.

Glaskulorna kommer från Thüringen. Enligt Deutsches Historisches Museum tillverkas julgransdekorationer av munblåst glas från omkring 1850 i Lauscha och grannbyarna. De första kulorna försilvrades på insidan med smält bly, för att spegla ljusens sken. Under 1860- och 1870-talen ersatte silvernitrat gradvis blyet.

En dekoration är däremot inte alls tysk: julgurkan. I USA berättas att tyska familjer gömmer en gurka av glas i granen och att barnet som hittar den får en extra present. Enligt en YouGov-undersökning som *New York Times* återgav hade 91 % av de 2 057 tillfrågade tyskarna aldrig hört talas om den ”traditionen”.