Vem var Sankt Nikolaus? Biskopen av Myra, hans legender och hans väg till Lorraine

Vad vet vi egentligen om Sankt Nikolaus?

Inte mycket, och det är aktens första överraskning. Enligt traditionen föddes Nikolaus omkring år 270 i Patara, en hamnstad i Lykien på nuvarande Turkiets sydkust. St. Nicholas Center berättar att hans föräldrar, förmögna kristna, dog i en epidemi när han fortfarande var ung, och att han ägnade sitt arv åt de fattiga och sjuka. Han blev biskop i Myra, en grannstad, medan han ännu var en ung man.

Samma tradition säger att han förföljdes under kejsar Diocletianus, förvisades och sedan fängslades för sin tro. Efter att ha släppts ska han ha deltagit i konciliet i Nicaea år 325. Han dog i Myra en 6 december, år 343 enligt det oftast angivna datumet, och begravdes i sin kyrka.

Historikerna är försiktiga med nästan varje rad. Nikolaus dyker upp på en lista över biskoparna i Nicaea först i början av 500-talet, hos Theodoros Lector, omkring 510 eller 515, och varken Athanasios eller Eusebios, som ändå skrev om konciliet, nämner honom. Vissa historiker tvivlar på att han var där, medan St. Nicholas Center ser Theodoros lista som den viktigaste autentiska källan om deltagarna. Berättelsen om att han skulle ha örfilat kättaren Arius mitt under ett möte är belagd först på 1300-talet, mer än tusen år efter händelserna.

Själva texterna kommer sent. Omkring år 583 citerar Eustratios av Konstantinopel en Nikolausbiografi som i dag är förlorad. Den äldsta fullständiga levnadsbeskrivning som har bevarats är arkimandriten Mikaels, skriven i början av 800-talet, mellan 814 och 842, nästan femhundra år efter biskopens död. För historikern Jeremy Seal är det bästa beviset för att Nikolaus har funnits fortfarande hans grav, som man kunde besöka i Myra.

Vad handlar legenden om de tre döttrarna och guldet genom fönstret om?

Det är den äldsta legenden, och den enda som redan finns hos arkimandriten Mikael på 800-talet. En ruinerad man i Myra har inte råd med hemgift åt sina tre döttrar. Utan hemgift blir det inget giftermål, och hotet som vilar över dem är att de ska säljas. En natt kommer en börs med guld in genom det öppna fönstret. Sedan en andra, en annan natt. Den tredje gången håller fadern vakt och känner igen biskopen, som ber honom att hålla det hemligt.

St. Nicholas Center noterar att guldet i vissa versioner landar i strumpor eller skor som torkar framför elden. Vissa berättar om tre guldkulor i stället för tre börsar. De tre kulorna har blivit ett av helgonets attribut på målningar och glasfönster, ibland målade som apelsiner, vilket delvis förklarar apelsinerna som läggs i barnens skor. De gör också Nikolaus till pantlånarnas och de giftasvuxna flickornas skyddshelgon.

Historikerna diskuterar berättelsen. Adam C. English hävdar att den har en verklig grund. Jona Lendering påpekar att den liknar de historier som Filostratos berättar om Apollonios från Tyana, en vis man på 100-talet, och tror att den kan ha vandrat från den ene till den andre. Det som är säkert är att den har överlevt seklerna: strumpan som hängs vid spisen kommer direkt från den, som vi berättar i historien om julstrumpor.

Var kommer historien om de tre små barnen i saltkaret ifrån?

I Frankrike är det historien som alla känner till, och ändå är den en av de senaste. Den saknas i de första levnadsbeskrivningarna och dyker upp i slutet av medeltiden. Från början är offren inte barn utan tre unga studenter på resa, som mördas av en värdshusvärd. St. Nicholas Center uppger att versionen med de tre små barnen slog igenom i Frankrike.

Visan ”Ils étaient trois petits enfants”, som franska skolbarn fortfarande sjunger, går tillbaka till 1500-talet. Tre barn som har gått ut på fälten för att plocka ax ber en kväll en slaktare om husrum. Han dödar dem, styckar dem och lägger dem i saltkaret, den balja med salt där man förvarar köttet. Sju år senare kommer Sankt Nikolaus förbi och ber om husrum. Slaktaren bjuder honom på mat, men biskopen begär det saltade köttet som har väntat i sju år. Slaktaren flyr, helgonet kallar honom till ånger, sträcker ut tre fingrar över saltkaret, och de tre barnen reser sig upp.

Det är den här legenden som gör Nikolaus till barnens beskyddare. I östra Frankrike reser han aldrig ensam: Père Fouettard, mannen i svart, hotar de stygga barnen medan helgonet delar ut godis. I paraden i Nancy har slaktaren från visan till och med en egen vagn, precis framför Fouettards. I Nederländerna och Belgien reser helgonet med andra följeslagare, som vi presenterar i julklappsutdelare runt om i världen.

Aktens övriga mirakel

• De tre oskyldiga: redan hos arkimandriten Mikael hejdar Nikolaus bödelns arm och räddar tre män som dömts oskyldigt. Han blir därmed skyddshelgon för offer för rättsliga misstag.
• Stormen: på hemvägen från en resa till Det heliga landet stillar han havet som hotar hans skepp. Sjömän i hela Medelhavet tar honom som skyddshelgon.
• Basilios: en pojke som rövats bort av pirater från Kreta förs hem till Myra, fortfarande med kungens guldbägare i handen, den kung han tjänade.

Varför firar man Sankt Nikolaus den 6 december?

För att det är hans dödsdag. Kyrkan firar sina helgon på deras dödsdag, som räknas som deras födelse i himlen, och inte på deras födelsedag, som för övrigt är okänd när det gäller Nikolaus. De kyrkor som följer den julianska kalendern, som den rysk-ortodoxa kyrkan, firar honom den 19 december enligt vår kalender. Bari lägger till en andra fest, den 7 till 9 maj, för relikernas ankomst.

Enligt den franska inventeringen av immateriellt kulturarv som ägnas åt festligheterna i Nancy firas Sankt Nikolaus den 6 december i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Luxemburg, Schweiz och Italien, liksom i de ortodoxa länderna. I Frankrike är firandet fortfarande starkt i Lorraine, Alsace, Franche-Comté och Nord. I Nederländerna och Belgien kommer helgonet ofta med båt och rider genom städerna på en vit häst, på jakt efter skorna som har ställts vid fönster, dörrar eller spisar.

I Lorraine hittar snälla barn godsaker på morgonen den 6 december eller under närmaste helg, och de som kvällen innan lämnade en sockerbit eller en morot åt helgonets åsna vet varför fatet är tomt. Att besöket flyttades till natten mot den 24 december skedde mycket senare, i New York i början av 1800-talet: det är ämnet för den sanna historien om jultomten.

Hur kom Sankt Nikolaus reliker till Bari?

Våren 1087 gick sjömän från Bari i land i Myra, som då stod under muslimskt styre, och tog med sig större delen av skelettet mitt framför näsan på de grekiska väktarna. De vann därmed en kapplöpning med Venedig, som hade ögonen på samma skatt. Den 9 maj 1087 kom benen till Bari i Apulien. Två år senare, 1089, invigde påven Urban II den nya basilikans krypta och lade relikerna under altaret, där de ligger än i dag. Byggnaden stod klar och invigdes 1197.

Venedig gav inte upp. Enligt en anonym krönika lade en venetiansk flotta till i Myra år 1100 och samlade upp fragmenten som männen från Bari hade lämnat kvar. Kyrkan San Nicolò på Lido säger sig förvara omkring femhundra av dem. Den 28 december 2009 begärde Turkiet att Italien skulle lämna tillbaka benen.

1. 1087Den 9 maj kommer relikerna i land i Bari efter att ha förts bort från Myra.
2. 1089Påven Urban II inviger kryptan i Sankt Nikolaus basilika i Bari.
3. 1100Venetianare för de fragment som blivit kvar i Myra till Lido.
4. 1950-taletAnatomen Luigi Martino undersöker benen: en man som dog vid över 70 års ålder, medellång och svårt drabbad av artros.
5. 2017Ett revben lämnar Bari för Moskva och Sankt Petersburg, från den 21 maj till den 28 juli.

Benen har studerats. År 2004 rekonstruerade Caroline Wilkinson och Francesco Introna vid University of Manchester ett ansikte utifrån skallens mått: en man på omkring 1,68 meter, med en bruten och sedan läkt näsa. I december 2017 kol-14-daterade Tom Higham och Georges Kazan i Oxford ett fragment av ett bäcken som förvaras i Illinois och kommer från Lyon. Resultatet: 300-talet. Forskarna påminde om att vetenskapen kan bevisa att en relik är falsk, men aldrig att den är äkta.

Samma år lämnade ett av helgonets revben Bari för Ryssland, där Nikolaus är ett av de mest vördade helgonen. Enligt Vatikanradion köade omkring två miljoner pilgrimer, ibland i flera timmar, vid Frälsarkatedralen i Moskva och sedan vid Alexander Nevskij-klostret i Sankt Petersburg, innan reliken återvände till Italien den 28 juli 2017.

Varför är Sankt Nikolaus Lorraines skyddshelgon?

Allt börjar med ett finger. Enligt traditionen förde en riddare från Lorraine, Aubert de Varangéville, år 1098 med sig ett fingerben från helgonet från Bari till Port, en handelsstad vid floden Meurthe som senare fick namnet Saint-Nicolas-de-Port. Den latinska inskriften på dagens reliskrin säger det rakt ut: ”Hic anno salutis 1098 Albertus de Varangisi Villa attulit sacram particulam”. Den 75 centimeter höga silverarmen med välsignande hand tillverkades i Lyon av firman Berger et Nesme omkring 1892, för att ersätta de reliskrin som hertigarna en gång skänkt och som i dag är förlorade.

Fackeltåget föddes ur ett annat mirakel. Herren av Réchicourt, en korsfarare från Lorraine som hölls fången i Orienten, ska ha befriats den 6 december 1240 och återfunnits på kyrkans trappa, fortfarande med kedjorna om handlederna. Sedan dess hålls processionen varje år, den lördag som ligger närmast den 6 december. Efter gudstjänsten släcks basilikan ner, ljusen tänds ett efter ett, och folkmassan sjunger ”Saint Nicolas des Lorrains”, en hymn med över fyrtio verser.

Den 5 januari 1477 besegrade hertig René II Karl den djärve utanför Nancys murar. Burgundern dödades, Lorraine förblev självständigt, och René II gjorde Nikolaus till sitt hertigdömes skyddshelgon. För att tacka helgonet för segern ersatte han den lilla kyrkan i Port med en väldig basilika i flamboyant gotik, byggd mellan 1481 och 1560, med två torn på 85 meter.

Fem sekler senare behövde byggnaden omvårdnad. Den restaurerades under ett femtontal år, på 1980- och 1990-talen, tack vare ett testamente från Camille Crouée Friedman, en kvinna från trakten som hade flyttat till New York och dog 1980. Sankt Nikolaus, som kom från Mindre Asien via Italien, räddades alltså i Lorraine av en amerikanska.

Hur firar man Sankt Nikolaus i Lorraine i dag?

I Nancy är festen så betydelsefull att den finns med i det franska kulturministeriets inventering av immateriellt kulturarv. Den stora paraden har funnits sedan slutet av 1800-talet, och den första Nikolausvagnen byggdes 1924 tack vare stadens handlare. År 2017 såg nästan 100 000 personer enbart huvudparaden, och 15 till 18 parader hölls i storstadsområdet under december.

Tåget följer en bestämd ordning längs 1,3 kilometer. Först kommer kommunernas vagnar, sedan legendens tre gestalter: Père Fouettard på sin mekaniska åsna, slaktaren som ropar åt folkmassan från sin butik av papier-maché och de tre barnen i saltkaret. Sankt Nikolaus kommer sist på en upplyst vagn, omgiven av små snälla barn. Vid målet, på Place Stanislas, ger borgmästaren honom stadens nycklar från rådhusets balkong. År 2017 delades över två ton godis ut längs vägen.

Den andra traditionen äter man. Sankt Nikolaus av pepparkaksbröd och choklad har tillverkats i Nancy sedan 1840, först av firman Lefèvre-Lemoine. Från 1902 var konditorn Joseph Eidel den förste som ritade ett ansikte på dem, med ögon och ett leende, utöver skägget, kräklan och mitran. Du hittar det du behöver för att göra egna i våra julrecept.

• Lördagen närmast den 6 december: fackeltåg i Saint-Nicolas-de-Port.
• Samma helg: stor parad i Nancy, med mindre parader i Metz, Épinal, Verdun och Saint-Dié-des-Vosges.
• Kvällen före: en sockerbit eller en morot åt åsnan, ibland en teckning eller ett brev till helgonet.
• På morgonen: godis och pepparkaksbröd åt de snälla barnen, och ett fruktat besök av Père Fouettard hos de andra.

Festen har till och med rest åt andra hållet. I Wiltz i Luxemburg upptäckte amerikanska soldater seden efter landets befrielse i september 1944. Den 6 december 1944 klädde korpral Richard Brookins ut sig till Sankt Nikolaus och delade ut godis och choklad ur deras ransoner på gatorna. För en kväll blev den amerikanske Santa Claus Sankt Nikolaus igen.