Är jultomten en alv? En undersökning av ett ord från 1823

Varför säger man att jultomten är en alv?

Allt börjar med en enda versrad, men resten av dikten pekar åt samma håll. Redan innan ordet *elf* dyker upp ser berättaren, som har väckts mitt i natten, ”a miniature sleigh, and eight tiny reindeer” komma, en miniatyrsläde och åtta pyttesmå renar. Kusken är ”a little old driver, so lively and quick”, en liten gubbe, pigg och kvick.

Porträttet som följer är en liten figur. Han är ”dressed all in fur, from his head to his foot”, täckt av sot och aska, och han liknar en gårdfarihandlare som öppnar sitt knyte. Han har ”a little round belly”, en liten rund mage, en ”droll little mouth” formad som en båge, och han håller ett pipskaft mellan tänderna. Dikten staplar *little*, *tiny* och *miniature* på varandra, som för att föra ner allt till ett hustaks skala.

Sedan kommer sortin. Besökaren lägger ett finger längs näsan, nickar och far upp genom skorstenen. För en gammal man av vanlig storlek vore bedriften absurd. För en alv är den nästan vardaglig. År 2014 sammanfattade en artikel från Canisius University i Buffalo diktens jultomte så här: ”a little guy”, en liten karl, som kunde åka upp och ner genom skorstenarna med ett spökes smidighet.

Vad betydde ordet ”elf” 1823?

Det engelska ordet *elf* kommer från fornengelskans *ælf*. Det har släktingar i alla germanska språk: *álfr* på fornnordiska, *alp* på fornhögtyska, där det betecknar en ond ande. Språkforskarna knyter det till en rot som betyder ”vit”, samma som i latinets *albus*. Den ursprungliga alven var kanske ”den vita”, ”den lysande”. Spåren finns kvar i namn som Alfred, ordagrant ”alvernas råd”.

De första alverna var inte små. År 1590, i *The Faerie Queene*, talar Edmund Spenser fortfarande om varelser av människostorlek. Skiftet sker vid samma tid, på teatern. I *En midsommarnattsdröm*, omkring 1595, låter Shakespeare små, luftiga alver uppträda. Tillsammans med poeten Michael Drayton etablerar han för två sekler framåt tanken att en alv, liksom en fe, är en varelse i fickformat.

Det var den betydelsen författaren 1823 hade i tankarna: en liten, pigg och lite skälmsk varelse från en annan värld. Elva år tidigare, 1812, hade bröderna Grimm gett ut sagan *Skomakaren och tomtarna*, där två små män, *Wichtelmänner* i det tyska originalet, varje natt i hemlighet gör färdigt skorna åt en fattig skomakare. När paret syr kläder åt dem som tack dansar de iväg och kommer aldrig tillbaka. En liten varelse som arbetar på natten för att glädja andra utan att visa sig: bilden hade allt för att tilltala författaren till en julvers.

Och det franska ordet ”lutin”?

Det kommer mycket längre ifrån. Enligt Trésor de la langue française härstammar *lutin* från latinets *Neptunus*, havsguden, som under senantiken blev en hednisk demon. Chrétien de Troyes skriver *netun* omkring 1176, Wace skriver *luitun*. Ordet drogs troligen mot *nuit*, natt, eftersom de här andarna kom fram på natten, och sedan mot *luitier*, att brottas. Du Bellay skriver *lutin* 1558, och från 1680 betecknar ordet också ett livligt och busigt barn. Den franska översättningen av *jolly old elf* som ”joyeux vieux lutin” träffar alltså rätt.

Var jultomten redan liten före 1823?

Två år före dikten, 1821, gav boktryckaren William B. Gilley i New York ut ett litet häfte i fickformat, *The Children’s Friend*, som en nyårsgåva till barn ”från fem till tolv år”. Där finns *Old Santeclaus with Much Delight*, en dikt utan författarnamn, illustrerad med åtta färgade tryck. Det är de första publicerade bilderna av en jultomte, och den första användningen av litografi i USA.

Den här Santeclaus kommer på julafton och inte längre den 6 december, Sankt Nikolaus dag. Han kör en ren över hustaken och snövidderna, och han bär redan rött. Han har också ett strängare drag kvar: åt olydiga barn lämnar han ett långt svart björkris. Häftet anger inte hans storlek. Trycken visar honom däremot på taken, i samma skala som skorstenarna.

Ännu tidigare, 1809, hade Washington Irving gjort Sankt Nikolaus till en newyorkfigur i sin *Historia om New York*. Canisius University betonar att Irvings Nikolaus ännu inte är den glada gamla alv vi känner. Hela historien om hur biskopen blev en newyorkfigur hittar du i den sanna historien om jultomten.

Hur växte jultomten?

Den som bär huvudansvaret heter Thomas Nast. Han kom till USA vid ungefär sex års ålder, 1846, och tecknade för *Harper’s Weekly* under inbördeskriget. Den 3 januari 1863, på omslaget, delar hans första jultomte ut presenter i ett läger för nordstatsarmén, i stjärnprydd jacka och randiga byxor. Mellan 1863 och 1886 publicerade Nast 33 julbilder i tidningen.

Teckning för teckning slår han fast figuren. Enligt Canisius University förvandlar Nast jultomten från Moores ”glada gamla alv”, en liten karl, till den gemytliga jätten med vitt skägg, och han tecknar honom större än i verkligheten eftersom det är så vi väntar oss honom. År 1866 visar han honom i verkstaden, där han tillverkar gunghästar och syr dockklänningar, med en liggare över barnens uppförande inom räckhåll.

1. 1821*The Children’s Friend*: de första trycken av en Santeclaus, på hustaken, med en ren.
2. 1823Dikten från Troy beskriver honom som en ”jolly old elf” med en miniatyrsläde.
3. 1863Thomas Nasts första jultomte på omslaget till *Harper’s Weekly*.
4. 1866Nast visar honom i verkstaden, mitt bland leksakerna.
5. 1881”Merry Old Santa Claus”, Nasts mest berömda porträtt.

Delaware Art Museum, som har en samling Nastverk, tillskriver honom också de första omnämnandena av en jultomte som bor på Nordpolen och driver en verkstad. En man som leder en leksaksfabrik i världsskala fick knappast plats i en miniatyrsläde. Alven från 1823 försvann från bilderna, som vi berättar i vår artikel hur gammal är jultomten.

Nisse och tomte: jultomtens nordiska kusiner

I Skandinavien är släktskapen mellan jultomten och de små väsendena ännu tydligare. Den danska och norska *nissen*, den svenska *tomten* och den finska *tonttu* är hemväsen i folktron. De bor under golvet på gården, i ladugården eller i logen, vakar över djuren och hjälper till med sysslorna om man behandlar dem väl. Blir de förnärmade spelar de elaka spratt.

Deras storlek varierar mellan berättelserna. En svensk tradition talar om en aln, ungefär 60 centimeter, en svenskamerikansk källa om 60 till 90 centimeter. De beskrivs med röd luva och kläder av grå ull. Den traditionella danska nissen är skägglös som ett barn: skägget kom senare. På julafton ställer man fram en skål gröt åt dem, med smör, honung eller, i Norge, *rømmegrøt*, en gräddgröt.

Under 1800-talet blir gårdens väktare julklappsutdelare. Redan på 1840-talet visar danska konstnärer nissen som kommer med julklapparna. I Sverige illustrerar Jenny Nyström Viktor Rydbergs *Lille Viggs äfventyr på julafton* 1875, och sedan dikten *Tomten* 1881. Nationalmuseum i Stockholm ser henne som den första svenska konstnär som gav den traditionella jultomten en egen karaktär. *Jultomten* var född.

Själva namnen berättar om det mötet. En hypotes härleder *nisse* från Niels, den danska formen av Nikolaus, vilket skulle göra honom till en liten släkting till Sankt Nikolaus. Ordet *tomte* kommer i sin tur från *tomt*, marken där man bygger huset. Hur jultomten kallas i varje nordiskt land kan du läsa i jultomtens namn runt om i världen.

Var kommer verkstadstomtarna ifrån?

Om jultomten växte, vem tog då över alvens roll? Ett helt team. Man läser ofta att Louisa May Alcott, som senare skrev *Unga kvinnor*, skulle ha varit först med att skriva om tomtar, i en samling med titeln *Christmas Elves* som skrevs omkring 1855. Library of America manar till försiktighet: Alcott var tjugotre år, samlingen gavs aldrig ut och manuskriptet har försvunnit eller förstörts. Ingen vet hur hennes tomtar såg ut.

Den första bilden med stor spridning är bättre dokumenterad. År 1873 visar julomslaget till *Godey’s Lady’s Book*, en damtidning i Philadelphia, jultomten omgiven av leksaker och tomtar, med bildtexten: ”Här är en idé om de förberedelser som görs för att förse barnen med deras leksaker till jul.” År 1876 ger Austin Thompson ut *The House of Santa Claus*, ett sagospel för söndagsskolor, som tar upp idén.

• 1932: Walt Disney släpper kortfilmen *Santa’s Workshop*, där jultomten och hans tomtar förbereder färden.
• 1964: *Rudolf med den röda mulen*, i stop motion, ger tomtarna en framträdande roll.
• 1985: *Santa Claus: The Movie* framställer dem som ett skrå av hantverkare som tillverkar leksakerna för hand.
• 1994: *The Santa Clause* låter barn och tonåringar spela tomtarna.

Sedan dess är rollfördelningen stabil: en jultomte i människostorlek, och runt honom tomtar som tillverkar, slår in och sköter renarna. Våra tomtar har en egen sida, och deras arbete beskrivs i vår artikel vilka är jultomtens tomtar.

En människa uppfostrad av magiska väsen

Flera berättelser har avgjort frågan på sitt sätt: jultomten är ingen alv, men han växte upp bland dem. Den första är skriven av L. Frank Baum, författaren till *Trollkarlen från Oz*. I *The Life and Adventures of Santa Claus*, utgiven 1902 och illustrerad av Mary Cowles Clark, hittas en bebis i skogen Burzee av Ak, ”världens mästerskogvaktare”. Nymfen Necile adopterar honom och kallar honom Neclaus, och Claus är kortformen.

Baum betonar en sak: Claus är dödlig, han växer dag för dag mitt bland de odödliga. Texten anger till och med att han ”aldrig hade varit en särskilt lång man”. Rylerna, blommornas väktare, ger honom sina färgämnen så att han kan måla sina leksaker. Knookerna, djurens väktare, låter till slut två hjortar, Glossie och Flossie, dra hans släde, men bara på julafton. När han blir gammal föreslår Ak att de odödliga ska ge honom Odödlighetens mantel. Omröstningen går hans väg, och manteln blir sedan en del av honom.

Mönstret återkommer i tv 1970: i *Santa Claus Is Comin’ to Town* från Rankin/Bass tas bebisen Kris om hand av familjen Kringle, leksakstillverkande tomtar. År 2003 vänder Jon Favreaus film *Elf* på situationen. En bebis från ett barnhem kryper ner i jultomtens säck, kommer till Nordpolen och växer upp bland tomtarna, adopterad av Papa Elf, spelad av Bob Newhart. Buddy, spelad av Will Ferrell, tror att han är en tomte ända upp i vuxen ålder. Inspelningen satsade på forcerat perspektiv i stället för digitala effekter för att han skulle se jättelik ut bredvid dem.