”’Twas the Night Before Christmas”: historien om dikten som formade jultomten

Hur hamnade dikten i en tidning i Troy?

Enligt den berättelse som familjen Moore förde vidare och som Columbia Magazine har återgett börjar allt på julafton 1822, i ett stort hus på Manhattan som kallades Chelsea House. Clement Clarke Moore, professor i grekiska och hebreiska, läser högt en dikt som han har skrivit åt sina sex barn. Han har ingen avsikt att ge ut den.

Bland familjens närmaste finns Harriet Butler, en väninna från Troy, en liten stad vid Hudsonfloden norr om New York. Hon ber att få skriva av texten. Ungefär ett år senare har dikten hamnat hos Orville L. Holley, chefredaktör för Sentinel. Exakt vilken väg den tog är källorna oense om. Ett brev från 1844 från förläggaren Norman Tuttle till Moore uppger att Holley skulle ha fått den av mrs Sackett, Daniel Sacketts hustru. Lokalhistorikern Carl Johnson i Troy lämnar båda spåren öppna, Harriet Butler eller Sarah Sackett.

Tidningen publicerar den den 23 december 1823 under titeln ”Account of a Visit from St. Nicholas”, utan signatur. I Troy markerar i dag en skylt på 225 River Street var tidningens redaktion låg. Holley själv bevarar hemligheten. Först den 20 januari 1829 anspelar han på författaren och beskriver honom som en herre ”med större förtjänst som lärd och som skribent än många andra med mer högljudda anspråk”.

Dikten väntar däremot inte på sin författare. Andra tidningar trycker den år efter år, ofta strax före jul. Den cirkulerar utan namn, som en folkvisa, och varje läsare som klipper ut den ur sin tidning bidrar till att en mycket bestämd kväll blir en del av de amerikanska hemmen: natten mellan den 24 och 25 december.

Vem var Clement Clarke Moore?

Clement Clarke Moore föds 1779 och dör 1863. Hans far, Benjamin Moore, är rektor för Columbia College och episkopal biskop i New York. Sonen blir bäst i sin årskull vid Columbia, ger ut USA:s första hebreiska lexikon och sitter i fyrtiofyra år i universitetets styrelse. År 1822 har han just utnämnts till professor i grekisk och hebreisk litteratur vid General Theological Seminary.

Columbia Magazine beskriver familjens egendom: ett trettiotal acres på västra Manhattan, döpt till Chelsea av hans engelskfödde farfar. Det trevåningshuset stod där West 23rd Street och Ninth Avenue möts i dag. En del av marken är nu Clement Clarke Moore Park, i hörnet av West 22nd Street och Tenth Avenue.

Moore berättade att han hade inspirerats av ”en korpulent och rödbrusig holländare” i grannskapet, kanske hans trädgårdsmästare. Han kände också Washington Irving, vars Historia om New York, utgiven 1809 och i ny utgåva 1821, beskriver en holländsk Sankt Nikolaus med pipa. Den lilla mannen i dikten, med pipan mellan tänderna och magen som skakar, har mycket att tacka det porträttet för.

Varför satte han inte sitt namn på dikten förrän 1844?

Moores namn dyker upp första gången 1837. Det året ger Charles Fenno Hoffman ut The New-York Book of Poetry hos George Dearborn, och dikten finns med på sidorna 217 till 219, under namnet ”Clement C. Moore”. Moore själv tar inte med den i sin samling Poems förrän 1844, hos Bartlett and Welford. I ett brev samma år förklarar han sig: han skrev texten ”inte för att publiceras, utan för att roa mina barn”, och han gör anspråk på den litterära äganderätten, ”hur ringa värdet av denna egendom än må vara”. En seminarieprofessor som gav ut lärda verk ville uppenbarligen inte bli känd i första hand för en barnramsa.

Vem skrev egentligen ”’Twas the Night Before Christmas”?

En annan familj har i över hundrafemtio år hävdat att dikten är deras förfaders verk. Henry Livingston Jr. föds den 13 oktober 1748 i Poughkeepsie vid Hudsonfloden och dör där den 29 februari 1828. Han var major under den amerikanska expeditionen mot Kanada 1775 och blev sedan bonde och skrev lättsamma verser, som publicerades utan signatur eller bara med initialen ”R.” i New York Magazine och Poughkeepsie Journal. Han gjorde aldrig anspråk på dikten, och inget känt tryck bär hans namn.

Fallet Livingston vilar på minnen. Hans söner Charles och Edwin, liksom en granne vid namn Eliza, berättade senare att deras far läste dikten för dem som sin egen redan 1807. Familjen säger att den ägde ett manuskript med överstrykningar i hans hand. Det ska ha försvunnit i en husbrand i Wisconsin.

1. 1807Enligt barnens minnen läser Henry Livingston Jr. dikten för familjen.
2. 1823Sentinel i Troy publicerar dikten utan författarnamn, den 23 december.
3. 1828Livingston dör. Hans söner säger att de hittar ett tidningsurklipp och ett överstruket utkast i hans skrivbord.
4. 1837Charles Fenno Hoffman tillskriver dikten Clement C. Moore i The New-York Book of Poetry.
5. 1844Moore publicerar dikten i sin samling Poems.
6. 1859Familjen Livingston upptäcker Moores anspråk. Edwin säger att han har förlorat manuskriptet i en brand.
7. 1899Ett barnbarn till Sidney Livingston publicerar det första offentliga anspråket i sin tidning på Long Island.
8. 1920Christian Science Monitor ägnar den 4 augusti en artikel åt Livingstonteorin.

År 1999 vänder sig Mary Van Deusen, en ättling till Livingston, till Donald Foster, engelskaprofessor vid Vassar College och specialist på att fastställa vem som skrivit anonyma texter. Hans bok Author Unknown, utgiven av Henry Holt 2000, landar i Livingstons favör. Hans argument: det anapestiska versmåttet, i tretakt, som Livingston ofta använde, ett ovanligt bruk av ordet ”all”, renarnas nederländska namn som skulle passa en man med holländsk härkomst, och en Moore som sades avsky tobak och aldrig skulle ha stoppat en pipa i munnen på sin hjälte.

Svaret dröjer inte. Historikern Stephen Nissenbaum, författare till The Battle for Christmas, drar 2001 slutsatsen att Moore verkligen är författaren: ”Jag tror att det är han.” Han placerar dikten i kretsen kring John Pintard och de notabiliteter i New York som då byggde sig ett holländskt förflutet. Manuskripthandlaren Seth Kaller och forskaren Scott Norsworthy publicerar också utförliga vederläggningar.

År 2016 ger MacDonald P. Jackson, tidigare professor vid University of Auckland i Nya Zeeland, ut en kvantitativ stilstudie på McFarland. Hans tester placerar Moores kända dikter på Moores sida, och juldikten ”genomgående närmare” Livingstons verser. År 2023 kommer Tom A. Jerman fram till motsatt slutsats: av sjutton tester med ett program för författarbestämning pekar sexton ut Moore. Debatten är fortfarande öppen, och båda lägren har sina siffror.

Varför hette renarna Dunder och Blixem?

I Sentinel 1823 ropas de åtta renarna in i den här ordningen: Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Comet, Cupid, Dunder och Blixem. De två sista namnen är inte engelska. ”Donder en Blixem” betyder på nederländska ”åska och blixt”, ett vardagligt utrop i de holländska familjerna i delstaten New York.

Namnen förändras sedan. Enligt en hypotes som Mental Floss återger blev Blixem till Blixen för att rimma på Vixen, och sedan Blitzen i Moores hand 1844. I de kopior som Moore skrev av för hand mot slutet av sitt liv står det ”Donder and Blitzen”. Edmund Clarence Stedmans antologi An American Anthology använder också den formen år 1900. I början av 1900-talet blir Donder ofta Donner.

De åtta renarna var inte de första. Två år tidigare, 1821, visade ett häfte från New York redan en enda ren som drog ”Sante Claus” släde. Dikten från 1823 lägger till sju och ger var och en ett namn. Den släktlinjen berättar vi om i var kommer jultomtens renar ifrån, och hela spannet med alla namn i vad heter jultomtens renar.

Vad förändrade dikten i jultomtens historia?

Före 1823 hade besökaren i New York inget fast datum. Sankt Nikolaus kom traditionellt den 6 december, hans festdag. Häftet från 1821 hade redan talat om julafton. Dikten graverar redan med sin första rad in datumet i minnet hos alla som lär sig den utantill: ”’Twas the night before Christmas”, det var natten före jul.

Texten fastställer också ett noggrant förlopp, nästan en lista över handgrepp, som knappt har förändrats sedan dess. Läs den igen så hittar du:

• strumpor ”omsorgsfullt upphängda vid spisen”, i hopp om hans besök;
• sovande barn som drömmer om sockerdragéer, och föräldrar som just har lagt sig;
• en miniatyrsläde och åtta pyttesmå renar som landar på taket;
• en färd ner genom skorstenen, i ett enda skutt;
• en säck med leksaker, strumpor som fylls i tystnad, ett finger längs näsan för att fara upp igen;
• en avfärd genom luften och en hälsning till alla innan han försvinner.

Färden genom skorstenen förtjänar en egen akt, med sina rötter i föreställningar kring härden: vi har öppnat den i varför kommer jultomten ner genom skorstenen. Dikten bidrog också till att göra berättaren till en vaken förälder, vittne till en scen som barnen aldrig får se. Det är fortfarande perspektivet i de flesta julberättelser.

Slutligen tecknar den en pytteliten figur. Besökaren 1823 är en ”glad gammal alv”, liten nog att få plats i en miniatyrsläde. Det skulle krävas Thomas Nasts gravyrer, från 1863, för att ge honom en mans storlek. Vi tar upp det i Är jultomten en alv? En undersökning av ett ord från 1823, där en del handlar om just frågan om alven.

Hur blev dikten en julaftonsritual?

Framgången går via bilden. År 1855 tecknar en av Moores döttrar, Mary C. Ogden, Chelsea House för en illustrerad utgåva. Omkring 1862 ger förläggaren J. G. Gregory i New York ut en version illustrerad av F. O. C. Darley, som Library of Congress har ett exemplar av i sin samling av sällsynta böcker. År 1912 gör Jessie Willcox Smith en utgåva som fortfarande kan läsas fritt på Project Gutenberg. År 1931 är det Arthur Rackhams tur, den engelske illustratören av sagor.

Under den stora depressionen, 1934, gör konstnären Helmuth F. Thoms en serie illustrationer till dikten inom ett projekt för Public Works Administration, New Deals federala myndighet för offentliga arbeten.

Vid Columbia, Moores universitet, har den årliga Yule Log-festen länge inkluderat en uppläsning av dikten. I miljontals familjer spelas scenen upp igen varje 24 december, ofta vid läggdags. En del föräldrar fortsätter med en titt på Santa Tracker för att se var släden är.

Finns det översättningar?

Ja, flera. På franska cirkulerar dikten under titlarna ”Une visite de saint Nicolas” eller ”La Nuit avant Noël”, och den första raden blir ”C’était la nuit avant Noël”. Uppslagsverket Wikipedia förtecknar ett tjugotal versioner på andra språk, från tyska till japanska. År 2013 skrev den unga tonsättaren Alma Deutscher till och med en melodi till originaltexten.

Var kan man se manuskripten?

Moore skrev av sin dikt för hand åt vänner mot slutet av sitt liv. Fyra egenhändiga kopior är kända. Tre finns på museer, bland annat New-York Historical Society, det lärda sällskap som John Pintard hade grundat 1804. Den fjärde, signerad 1860 och given till en vän, såldes i december 2006 för 280 000 dollar, via Heritage Auctions, till en mediechef som förblev anonym.