Jul i Storbritannien: Father Christmas, crackers, kungens tal och Boxing Day

Father Christmas eller Santa: vem kommer till de brittiska barnen?

Brittiska barn säger lika gärna Father Christmas som Santa. Den förste är en gammal engelsk figur, mer en personifiering av högtiden än en julklappsutdelare, som Ben Jonson lät tala på scenen redan 1616. Den andre kom från Amerika med släden och renarna på 1860-talet, och de två flöt ihop på 1870-talet. Övergången från grön rock till röd dräkt berättas i vår artikel om jultomtens dräkt.

Länge skickades brevet inte med posten utan upp i skorstenen. Man lade det ovanför lågorna och draget förde det uppåt, mot Nordpolen. En bibliotekarie vid Oxfords universitet berättar att hon gjorde så varje år som barn. En del brev nådde aldrig himlen: 1996 hittade några arbetare ett som satt fast i rökgången i ett sovrum, daterat den 8 december 1911. En liten Mabel önskade sig där en sagobok, ett vykortsalbum, en ask choklad och en skallra till sin lillasyster.

Mellan krigen, i Oxford, lade J. R. R. Tolkiens barn sina brev vid spisen. I tjugo år fick de illustrerade svar undertecknade Father Christmas och skickade från Nordpolen, som senare gavs ut under titeln *The Father Christmas Letters*. I dag skriver barnen hellre till en väl inarbetad postadress: Santa's Grotto, Reindeerland, XM4 5HQ. Ni kan också skriva till honom från vår sida Skriv till jultomten.

På kvällen den 24:e lämnar man ett mellanmål åt honom. Enligt en undersökning som HelloFresh publicerade i december 2025 väljer 53 % av de hushåll som lämnar något en mince pie, omkring 1,68 miljoner hushåll lägger till ett glas alkohol, oftast sherry, och 36 % ställer fram en morot åt Rudolf. Varianterna från andra länder har samlats i vår artikel om vad man lämnar åt jultomten.

Vem uppfann julens crackers?

En cracker är en tub av glänsande papper, stängd i båda ändar som en karamell. Två bordsgäster drar i var sin ände, tuben rivs sönder med en liten smäll, och den som behåller den största halvan får innehållet: en papperskrona, ett skämt och ett litet föremål. Man drar den i början av julmåltiden, och kronan sitter kvar på huvudet ända till puddingen.

Dess förmodade uppfinnare är Tom Smith (1823-1869), konfektyrmakare och konditor som öppnade en butik på Goswell Road i Clerkenwell på 1840-talet. Enligt Victoria and Albert Museum upptäckte han i Paris karamellen inslagen i ett papper som vreds om i båda ändar och stoppade in en liten kärleksbiljett för att sälja sina godsaker utanför säsongen. Idén till smällen ska han ha fått av en vedklabb som sprakade i spisen. Oxfordordboken belägger bruket att dra crackers redan 1847, det årtal som traditionen anger för uppfinningen.

Mekanismen fulländades på 1860-talet: två pappersremsor, den ena bestruken med silverfulminat, den andra skrovlig, som exploderar när de gnids mot varandra. Toms son Walter lade till de fantasifulla pappershattarna och letade upp små presenter i Europa, Amerika och Japan. Företaget, som låg vid Finsbury Square i City, sysselsatte på 1890-talet omkring 2 000 personer, många kvinnor, som limmade och vek allt för hand.

Crackers har följt alla modeväxlingar: jazz, Tutankhamun, bilar, Charlie Chaplin, radio. Märket tillverkar fortfarande lyxcrackers åt kungahuset, vars dekor och innehåll hålls hemliga. Den största cracker som någonsin byggts var 63,1 meter lång: den drogs den 20 december 2001 på en skola i Chesham i Buckinghamshire.

Varför lyssnar britterna på kungen den 25 december klockan 15?

Monarkens jultal föddes ur en idé från BBC. Dess chef, John Reith, föreslog det första gången 1922; kung George V tackade nej. Tio år senare sade han ja. På juldagen 1932 talade han i radio från ett litet arbetsrum på Sandringham, hans residens i Norfolk, för att inviga imperiets radiotjänst, föregångaren till BBC World Service. Texten tillskrivs Rudyard Kipling. Talet varade i två och en halv minut och nådde omkring 20 miljoner lyssnare.

Traditionen blev inte regelbunden på en gång: inget tal hölls 1936 eller 1938. Det var kriget som befäste den, med George VI:s tal 1939. Elizabeth II höll sitt första jultal 1952, även hon från Sandringham, tio månader efter faderns död. År 1957 sändes det för första gången i tv, direkt. Från 1960 spelades det in i förväg för att kunna skickas till samväldesländerna.

Sedan kriget har bara ett år varit utan tal: 1969, då talet fick lämna plats åt en repris av dokumentären *Royal Family*. År 2003 spelades det för första gången in helt utomhus, vid Combermere-kasernen i Windsor. Kung Charles III spelade in sitt första jultal i december 2022, tre månader efter moderns död, i S:t Georgskapellet i Windsor. Det blev det mest sedda kungliga jultal som någonsin uppmätts. Talet sänds varje år klockan 15, London-tid, mellan varmrätten och efterrätten i många familjer.

Vem förde granen och julkortet till England?

Granen tillskrivs ofta prins Albert, drottning Viktorias tyske make. Han gjorde framför allt reklam för den. Enligt English Heritage är den första kända granen i England drottning Charlottes, George III:s tyska maka, som restes på Queen's Lodge i Windsor i december 1800. Albert lät hämta flera granar från Coburg i december 1840. Men det var en gravyr som förändrade allt: 1848 visade *Illustrated London News* kungafamiljen kring ett träd fullt av prydnader. År 1853 dök de första annonserna för julgransdekorationer upp, och omkring 1860 var trädet mycket utbrett i medelklassen.

Julkortet föddes samma årtionde, i London. År 1843 bad Henry Cole, sedermera Victoria and Albert Museums förste direktör, sin vän målaren John Callcott Horsley att rita ett kort. Hans dagbok noterar att han fick teckningen den 17 december. Tusen exemplar trycktes och såldes för en shilling styck, ett högt pris för tiden, och satsningen bedöms ha varit ett kommersiellt misslyckande. Ett av de första exemplaren såldes på auktion för 22 000 pund 2013.

Landets mest berömda gran kommer från Norge. Sedan 1947 ger Norge varje år Londonborna en gran som tack för Storbritanniens stöd under andra världskriget. Trädet, 50 till 60 år gammalt och mer än 20 meter högt, väljs ut i skogarna kring Oslo, där skogvaktarna kallar det ”skogens drottning”. Det korsar Nordsjön med båt, reses på Trafalgar Square med lodräta ljusslingor på norskt vis, och körer sjunger vid dess fot hela december. Det monteras ner strax före trettondagsafton och mals sedan till täckbark.

Mince pies och Christmas pudding: vad äter britterna på julen?

En mince pie är en liten sluten paj fylld med *mincemeat*: russin, kanderade skal, äpplen, kryddor och fett. Ordet betyder ”malet kött”, och det var vad den innehöll. En kokbok från 1390, *The Forme of Cury*, ger ett recept på ”tartes of flesshe” med malet fläsk, fikon, russin och kryddor. År 1615 publicerade Gervase Markham ”minc't pies” med fårkött och njurtalg, bakade i ett tjockt skal som kallades *coffyn*. Köttet försvann efter hand, kryddorna blev kvar.

En seglivad legend vill att Oliver Cromwell skulle ha förbjudit mince pies. I själva verket avskaffade förordningen från 1647 de religiösa högtiderna, julen inräknad, men förbjöd inga livsmedel; mathistorikern Sam Bilton talar om en myt. En annan tradition rekommenderar att man äter en varje dag under julens tolv dagar, där varje paj utlovar en lycklig månad under det kommande året. Britterna satte i sig omkring 175 miljoner av dem 2025.

Christmas pudding härstammar från *plum pottage*, en gröt av kött och torkad frukt som blev söt på 1700-talet. Den kokta kakan av mjöl, frukt, fett, socker och kryddor, krönt med järnek, framträder tydligt på 1830-talet. Charles Dickens låter den flamberas med konjak i *A Christmas Carol* 1843, och Eliza Acton var 1845 den första som kallade den ”Christmas pudding” i en kokbok. Att den skulle innehålla tretton ingredienser, för Kristus och hans tolv apostlar, är en legend som ingenting bekräftar.

Den förbereds veckor i förväg, på *Stir-up Sunday*, femte söndagen före jul. Namnet kommer från dagens bön i den anglikanska bönboken, som börjar med ”Stir up”, ”väck”; viktoriansk tid gjorde den till dagen då hela familjen rör i smeten. Man stoppade ner ett litet silvermynt, en threepence eller en sixpence, som lovade rikedom åt den som hittade det. För en version att göra med barnen, se våra recept.

Varför kallas den 26 december Boxing Day?

Boxing Day har ingenting med boxning att göra. Namnet kommer från *Christmas box*, en låda eller en julgåva belagd redan på 1600-talet: den första arbetsdagen efter jul gick handlare och anställda runt till sina kunder för att få dricks som tack för året. Samuel Pepys skriver om det i sin dagbok den 19 december 1663. I de stora husen fick tjänstefolket, som hade passat upp den 25:e, dagen därpå en låda med presenter eller rester och en ledig dag för att besöka sin familj.

En annan förklaring pekar på fattigbössan, kyrkornas insamlingslåda, som ibland öppnades och delades ut den 26:e, Sankt Staffans dag. På Irland säger man för övrigt hellre St Stephen's Day. Bank Holidays Act från 1871 gjorde den 26 december till helgdag i Storbritannien, utom i Skottland. I dag är det en dag för fotboll, med ett fullt matchprogram som traditionellt spelas mot grannlag för att begränsa resandet, och för rea: 2009 shoppade upp till 12 miljoner britter den dagen.

Och Skottland?

Skottland höll länge julen på avstånd. År 1640 gjorde det skotska parlamentet firandet av Yule olagligt. Förbudet hävdes 1712, men den presbyterianska kyrkan fortsatte att ogilla högtiden, och julen blev helgdag där först 1958. Skottarna flyttade därför sina festligheter till nyårsafton och de två följande dagarna, vilket förklarar betydelsen av Hogmanay, deras nyår.

1. 1640Skottlands parlament förbjuder firandet av Yule.
2. 1843Henry Cole låter trycka det första julkortet.
3. 1847Första kända omnämnandet av crackers som dras vid bordet.
4. 1848Illustrated London News publicerar kungafamiljens gran.
5. 1871Boxing Day blir helgdag.
6. 1932George V håller det första kungliga jultalet.
7. 1947Den första granen från Norge på Trafalgar Square.
8. 1958Juldagen blir helgdag i Skottland.