Är det bra för barn att tro på jultomten? Vad psykologerna faktiskt säger

Vad kan forskningen säga om jultomten?

Låt oss börja med en ärlig begränsning: ingen studie har i tjugo år följt barn som trodde på jultomten och andra som aldrig gjorde det, för att jämföra deras hälsa, framgång eller förtroende för föräldrarna. Ett sådant experiment vore dessutom nästan omöjligt att genomföra, eftersom man inte lottar fram en familjs traditioner.

Det forskarna har studerat är delar av problemet. Hur skiljer barn mellan 4 och 8 år på verklighet och fantasi? Hjälper låtsaslek dem att tänka logiskt? Är fantasikompisar ett tecken på ensamhet? Och vad känner de när de upptäcker sanningen? På den sista punkten fann Candice Mills och Thalia Goldsteins studie från 2023 ingen ”drastisk förlust av förtroende” för föräldrarna.

Jultomten befinner sig i korsningen mellan allt detta. Det är en berättelse som förtroendeingivande vuxna berättar, som stöds av fysiska bevis (det tomma mjölkglaset, klapparna under granen) och som barnet nästan alltid själv till slut genomskådar, i genomsnitt vid ungefär 8 års ålder. Varje del av forskningen belyser en del av den upplevelsen.

Utvecklar tron på jultomten fantasin?

Det är det vanligaste argumentet, och det förtjänar en närmare granskning. År 2013 gick Angeline Lillard och fem kolleger vid University of Virginia igenom dussintals studier om låtsaslek i tidskriften Psychological Bulletin. Deras slutsats överraskar: befintliga data ”stöder inte starka kausala påståenden” om att den här leken har en unik betydelse för utvecklingen, och det behövs fler och bättre studier.

Författarna säger inte att fantasilek är meningslös. De skiljer mellan tre hypoteser: låtsaslek skulle vara nödvändig, eller en väg bland andra till samma framsteg, eller något som följer med utvecklingen utan att orsaka den. När det gäller tänkandet får den andra hypotesen ”tydligt stöd”: låtsaslek hjälper, men andra aktiviteter hjälper också.

Ett seriöst spår: ”tänk om…”

År 2012 visade Daphna Buchsbaum och Alison Gopnik vid University of California, Berkeley, 52 barn på 3 och 4 år en ”födelsedagsmaskin” som spelade ”Happy Birthday” när man lade ett föremål som kallades ”zando” på den. De barn som i en låtsaslek med en enkel låda och två klossar följde maskinens regel svarade också bättre på frågor av typen ”Tänk om det inte var en zando?”. Sambandet höll även när hänsyn togs till ålder och exekutiva funktioner.

År 2016 fördelade Rachel Thibodeau och hennes kolleger slumpmässigt barn på 3 till 5 år mellan guidad fantasilek (till exempel en resa till månen), lek utan fantasi (sånger, en boll som rullar runt) och vanlig undervisning, 15 minuter om dagen i fem veckor. Fantasigruppen förbättrade sitt arbetsminne jämfört med gruppen med lek utan fantasi, men inte tydligt jämfört med den vanliga undervisningen, och ingenting förändrades när det gällde impulskontroll.

Gör tron på jultomten barn godtrogna?

År 1995 hävdade biologen Richard Dawkins i en essä att barn till sin natur är godtrogna, redo att tro på nästan vad som helst, och att den godtrogenheten till och med var en fördel i evolutionen. Jacqueline Woolley, professor i psykologi vid University of Texas at Austin, har ägnat en stor del av sin karriär åt att pröva den idén. Hennes resultat motsäger den.

I hennes laboratorium fick barn höra om osannolika djur. De trodde mer på dem när det var en djurskötare på zoo som påstod att djuret fanns än när en kock sa det. Redan vid 4 års ålder bedömde de ett påhittat djur, ”surniten”, som mer verkligt när det presenterades i ett vetenskapligt sammanhang än i en saga. Barn väger alltså in vem som talar, och i vilket sammanhang.

När det gäller jultomten pekar alla signaler åt samma håll. De vuxna som barnet litar mest på säger att han finns, tv:n bekräftar det, och på morgonen den 25 december är mjölkglaset tomt och kakorna halvt uppätna. Woolley rapporterar att 83 % av femåringarna i hennes studier tror att jultomten är verklig. Med så många bevis, skriver hon, vore det otron som var irrationell.

Samma logik förklarar varför tron tar slut. År 2009 visade Ansley Tullos och Woolley att sexåringar kan använda ledtrådar för att bedöma att ett okänt djur är verkligt, och behandla avsaknad av ledtrådar som osäkerhet, något som fyraåringar ännu inte gör på ett tillförlitligt sätt. Barnet som till slut räknar ut hur många skorstenar som ska hinnas med på en natt använder precis det verktyg som det har slipat genom att tro.

Är ett barn som fortfarande tror på jultomten för drömmande?

Många föräldrar oroar sig för att ett barn på 8 eller 9 år som fortfarande tror ”lever i sin egen bubbla”. Forskningen om fantasikompisar ger anledning att tona ner oron. År 2004 följde Marjorie Taylor (University of Oregon) och Stephanie Carlson (University of Washington) 100 barn som de träffade vid 3 eller 4 års ålder och sedan igen tre år senare. Vid 7 års ålder hade 65 % haft en fantasikompis någon gång.

Fantasikompisarna var inte förbehållna de allra minsta: 31 % av skolbarnen lekte med en sådan när studien gjordes, mot 28 % i förskoleåldern. Nästan 27 % beskrev en kompis som deras föräldrar inte visste något om. Carlson sammanfattade: att ha en fantasikompis är normalt bland skolbarn, och det förekommer hos alla slags personligheter.

Studien fann till och med motsatsen till det man fruktar. De barn som nästan aldrig gick in i en annan figurs roll fick lägre resultat när det gällde att förstå andras känslor. Fantasileken, enligt Carlson, gör det möjligt att öva på sociala situationer, till exempel konflikter, utan någon större risk.

Är det att ljuga för sitt barn att låta det tro på jultomten?

Det här är kärnan i den etiska debatten. I november 2016 publicerade psykologen Christopher Boyle (University of Exeter) och forskaren Kathy McKay (University of New England, i Australien) en kort essä i The Lancet Psychiatry med titeln ”A wonderful lie”, en underbar lögn. Deras argument: alla barn kommer till slut att upptäcka att de har blivit lurade i åratal, och kan undra vad de vuxnas andra ord är värda.

Det rör sig om en debattartikel, inte en studie, och de båda författarna medger att det ibland kan vara försvarbart att ljuga för ett barn, till exempel för att trösta det när ett husdjur har dött. Woolley svarar dem att inga data visar att tron, och sedan upptäckten, försvagar förtroendet för föräldrarna på något betydande sätt. De undersökningar som gjorts sedan dess, som beskrivs i vår artikel om åldern då tron tar slut, talar snarare för henne.

Det finns också ett annat sätt att se på saken. År 1952, i ”Le Père Noël supplicié”, noterade Claude Lévi-Strauss att de vuxna inte tror på jultomten men uppmuntrar barnen att tro, och såg det som en sorts gemensam rit snarare än ett vanligt bedrägeri. Många familjer upplever det så: en lek där barnet en dag får se bakom kulisserna, och som det ofta fortsätter att vara med i.

Ska man använda jultomten för att få barnet att vara snällt?

”Om du inte är snäll kommer inte jultomten.” Repliken är så gammal att den finns i sångerna, från ”Santa Claus Is Comin’ to Town” 1934 till Père Fouettard som följer med Sankt Nikolaus i Lorraine. Ändå har ingen experimentell studie mätt om hotet verkligen får barn att uppföra sig bättre, eller hur länge.

Föräldrarna själva lyfter inte fram det argumentet. I den undersökning som Karl Rosengrens forskargrupp publicerade 2025, med 486 amerikanska föräldrar, var de vanligaste skälen till att uppmuntra tron på jultomten att den är ”en normal del av barndomen” och att den är rolig. ”Prosocialt beteende” kom långt efter, nämnt av omkring 12 % av de tillfrågade föräldrarna.

Boyle och McKay påpekade för sin del att en byrå på Nordpolen som delar in barn i snälla och stygga har något obehagligt över sig, sett med vuxna ögon. Den kritiken gäller främst användningen av jultomten som övervakare. Samma debatt omger Elf on the Shelf, som vi har en guide för föräldrar om.

• Låt listan över snälla barn vara en del av leken, utan att göra den till ett dagligt hot i december.
• Prata direkt med ditt barn om vad du förväntar dig, utan att gå via en magisk mellanhand.
• Använd vår detektor för snälla barn som en stund av gemensamt skratt, inte som en dom.

Och familjerna som inte firar med jultomten?

De finns, och de har sina skäl. I Rosengrens forskargrupps undersökning från 2025 uppmuntrade 85 % av föräldrarna tron på jultomten. Bland dem som inte gjorde det var de vanligaste skälen att de inte ville ljuga, därefter religion och därefter tanken att man inte bör främja saker som inte är verkliga. En förälder som samma forskargrupp intervjuade sa det enkelt: ”Vi vill inte ljuga för henne.”

Det religiösa motivet har en lång historia i Frankrike. Den 23 december 1951 brändes en docka föreställande jultomten framför katedralen Saint-Bénigne i Dijon, inför barn: en del av prästerskapet anklagade honom för att göra julen ”hednisk”. Det var den händelsen som Lévi-Strauss analyserade året därpå.

Ingenting i forskningen ger stöd för att ett barn som växer upp utan jultomten blir mindre fantasifullt. Lillards översikt påminner om att låtsaslek bara är en väg bland andra, och de här familjerna har andra: sagor, utklädnad, Sankt Nikolaus den 6 december, julkrubba och krubbfigurer. Den känsliga punkten finns någon annanstans, i skolan.

Hur håller man jultomten vid liv på ett sunt sätt?

Även om forskningen inte avgör frågan om man ”bör”, belyser den mycket av ”hur”. Mills och Goldsteins studie fann att föräldrar som drev myten mycket hårt hängde ihop med fler negativa känslor när barnet fick veta. Tron upplevs bättre när barnet behåller kontrollen över sitt eget tänkande.

• Låt frågorna vara öppna: ”Och vad tror du själv?” respekterar den spirande detektiven, som Woolleys forskning visar.
• Undvik att överbjuda med falska bevis: stövelspår i sotet, låtsassamtal, allt mer genomarbetade iscensättningar när barnet tvivlar.
• Satsa på det som förblir sant efter upptäckten: att skriva ett brev till jultomten, följa hans färd med vår Santa Tracker, öppna adventskalendern varje morgon.
• Låt jultomten stå för generositet snarare än övervakning.
• Förbered fortsättningen: vår guide hur du berättar sanningen om jultomten har repliker efter ålder.

När frågan till slut kommer är arbetet redan gjort. Ett barn som har bjudits in att tänka, inte att lyda, upptäcker sanningen som en löst gåta. Mellan 87 % och 95 % av de vuxna som Mills och Goldstein tillfrågade ville för övrigt föra traditionen vidare till sina egna barn: för de flesta har minnet förblivit gott.